Startsida >> Kompisar och familj >> Hur är en bra vän?

Readspeaker

Hur är en bra vän?

Hur är en bra vän?

Att vara en bra vän är något som gäller för båda personerna i en vänskap. Ibland kan det vara svårt att veta om man är bra vän med någon.

Hur gärna vi än vill, går det tyvärr inte att hitta en vän som kan känna av det vi tänker, följa alla våra impulser och förstå oss ända in i våra djupaste själsliga utrymmen. Vänner som känner oss bra visar oss omtanke och lyssnar när vi behöver, precis som vi lyssnar på dem när de vill anförtro sig åt oss.

Att vårda en vänskap är båda parters ansvar. Nyckelord för en djup vänskap är lyhördhet, kompromiss, omtanke, värme och genuint intresse för varandra. En djup vänskap håller om man trots att man tycker olika om en del saker ändå kan ha överseende med den andra. Att hitta någon som man känner djup vänskap för är ofta en process som tar flera år.

Här kan man läsa mer om olika vänskapsnivåer:
> Hur blir man vän med någon?

Känna sig osäker på vänskapen

En del med Asperger hamnar i dåligt sällskap på grund av att man har en förmåga att tro gott om alla människor. Det är förstås en fin egenskap att tro att andra vill väl. Men ibland leder den egenskapen till att man blir utnyttjad av andra på olika sätt.

Om man själv har svårt att avgöra om en vän är god eller inte är det bra att be sin habiliteringskontakt om hjälp. De är neutrala och kan därför hjälpa till att värdera vännens egenskaper, eller något som har hänt eller sagts. Om man har någon annan i sin omgivning som man litar på och som varit ens vän under flera år kan man också be den personen om hjälp.

Ibland kan man vara osäker på om någon faktiskt är schyst mot en. Det går att läsa mer om det här:
>  När andra är taskiga

Vänner som vill prata

En del med Asperger är fantastiskt bra lyssnare, och det är en egenskap som många uppskattar. Men det gör att det finns risk för att man får ett överskott på vänner som bara vill att det ska samtalas om deras egna svårigheter och problem. Då kan man behöva hjälp att gå igenom sina relationer; att upptäcka dessa ”energitjuvar” bland sina vänner och istället välja de vänner som både tar och ger energi.

Att själv vara en pratare

En del med Asperger är fantastiskt goda talare själva. Det gör att det finns risk för att man får en underskott på vänner, eftersom man hellre vill berätta själv än att lyssna på andra. Då kan man behöva hjälp med att hitta balansen i hur man för ett samtal. Det kan finnas kurser för sådant på Habiliteringen.

Ibland ska man prata om det privata

Ibland gäller andra regler kring hur mycket man kan prata om sig själv och hur privat man kan vara. Det gäller till exempel om deltar i en samtalsgrupp. Om man träffas i en grupp för att prata om sin diagnos eller om att vara anhörig till någon med missbruk, blir det konstigt om man håller fast vid att enbart prata om ytliga saker, som exempelvis TV-program eller maträtter. Oftast har sådana här grupper duktiga samtalsledare som kan hjälpa till att styra samtalen så att gruppdelatagarna kan slappna av. Tanken med gruppen är ju att man ska prata om sina egna upplevelser och känslor och vara mer personlig eller privat.

När man går till någon som får betalt för att lyssna på ens svårigheter, det kan vara en läkare, en terapeut eller en präst, så förväntas man också prata om privata saker. Det som skiljer dessa personer från en vän är att man sällan gör roliga saker tillsammans med dem och att relationen inte innehåller någon ömsesidighet. De berättar inget privat om sig själva, och tar inte upp sina problem med dig. Det anses oftast som oprofessionellt eller oetiskt att de skulle fördjupa en relation till en klient, och det händer extremt sällan.

Människor som har valt sådana jobb brukar vara varma, empatiska personer som verkligen vill sina klienter väl. En bra psykologkontakt kan ha ett jättestort värde, trots att det inte är en ömsesidig relation.

Seriebild med en person som under psykologsamtal pratar om problem med värmepumpen hemma.

Share/Save
Jag har alltid varit en god lyssnare.
Jag verkar ha en förmåga att dra till mig folk som har det svårt.